Solstolstankar

Hej! Hur mår ni? Jag har en unik stund för mig själv. Plötsligt händer det att Freja får följa med Fredrik på hans thaiboxning, och Astor blir trött och somnar i vagnen. Underbart, eller hur? Sådana här stunder stressar mig, ironiskt nog. Nu har jag en stund för mig själv då jag kan göra precis vad jag vill, och i total tystnad, om jag så önskar. Men vad ska jag hitta på? ..Och så sätter hjärnan igång och radar upp sak efter sak. Samtidigt går jag förbi rabatten och ser ett ogräs, hämtar räfsan och börjar rensa. Ställer tillbaka räfsan. Jag vattnar mina rosor. Funderar på om buxbomshäcken kommer klara sig nu när den börjar gulna för andra gången sedan vi flyttade hit. Jag sätter mig i solstolen och tänker åter igen på vad jag ska hitta på, men jag orkar inte resa mig upp. Det är som att hjärnan ofrivilligt bara stänger av sådana här tillfällen. Jag vill ägna denna tid till att göra något jag vanligtvis inte har tid att göra; som att måla, läsa en bok, promenera, kanske baka. Något som berikar stunden och stärker relationen till mig själv. Men nej, istället sitter jag här, paralyserad av nuet. Smått bitter, men inser att jag behöver jobba på självacceptans och kanske en smula mindfulness?

Nå. Jag skrev åtminstone ett litet blogginlägg. Och där kom Fredrik och Freja hem, ordningen återställd!

4 svar till “Solstolstankar”

  2. Känner igen mig så väl. Det känns som att hjärnan är så van vid att vara på högvarv att en sällsynt stund av ensamhet och ”egentid” får det att fullkomligt skära ihop sig. Man vill hinna allt, men så klart inte under stressade förhållanden, och så blir det ingenting i stället. För mig brukar det bästa i såna stunder vara att sätta mig ned och släppa allt, bokstavligt och mentalt. Säga åt mig själv att nu är min uppgift att bara strunta i allt, alla måsten, oavsett om det handlar om tråkiga måsten, trevliga måsten eller saker jag verkligen skulle vilja ägna stunden åt. När jag når det stadiet, då hjärnan faktiskt förstår att det blir ett utrymme av kravlöshet och stillhet, då brukar ibland det andra lyckas ta sig in i den öppningen; sinnesfriden, inspirationen, lusten, riktningen. Och om det inte gör det praktiserar jag den där acceptansen, av mig själv och av mina känslor av stundens ofullkomlighet.

    Också: tack för din fina blogg och din fina Instagram. I mitt eget kaos och ovisshet har den verkligen skänkt ett lugn och hjälpt mig att hitta min riktning, påmint mig om vad (och vart) jag verkligen vill med mitt liv.

    Gillad av 1 person

    Svara

    • Precis så. Det krävs tid att först landa innan man kan sätta igång med något kreativt, oftast. Åtminstone när man är mammaledig med två småbarn. Inte ett dugg komplex, hehe.. Fast kan absolut känna samma i andra sammanhang också, ett bra exempel är det eviga skrollandet på nätet, man på sätt och vis tappar sig själv i alla intryck. Tror inte det gäller alla, men så är det för mig. Behöver tid från internet för att samla mig själv och hitta tillbaka till kärnan.

      Tack tack tack för dina varma ord, tar med mig dom in i helgen ❤

      Gilla

      Svara

      • Verkligen, angående skrollandet är det något jag också känner igen helt. Tror många upplever det, men att reflektera över och vara medveten om det är ju ett stort steg i att hantera det. Jag har tagit en delvis sociala medier-paus och märker att det blir självförstärkande, på ett positivt sätt – ju mindre jag är inne, desto mer utrymme får mina egna tankar och kreativitet, och desto mindre “behöver” jag vara inne och skrolla. Då gör jag det på ett plan som blir roligt, och utan att förlora sikte på mig själv, min kärna, min riktning, mina önskningar. Det är verkligen lätt att det blir trångt i tankarna av alla intryck vi möter.

        Gilla

Lämna ett svar till Cecilia Avbryt svar